emmashemlighet

Just nu är jag och mat inga vänner.. Veckan har vart piss. Alla i familjen har vart sjuka utom jag.. Jag har tagit hand om dom, det har vart mycket gnäll och sömnlösa nätter.. Kvällarna har slutat med hets. Jag har hetsat 5 dagar i streck och känner mig så jäkla sliten. Magen gör så ont och är så stor.. Jag har gått upp 2.5 kg på 6 dagar.. Det värsta av allt hände igår.. Jag träffa en vän på ica som jag inte hade träffat på en månad. Hon sa att hon skulle in och köpa en sallad för här skulle det bantas. Sen sa hon, du har väl också gått upp lite i vikt sen vi sågs sist? Jag blev så jäkla ledsen! ååååh just nu känns det som att jag aldrig kommer komma upp på banan igen :s Jag är noga med att inte träffa någon på förmiddagen dagen efter en hets kväll men nu var jag verkligen tvungen att åka och handla.. Varför varför varför?? känner mig så misslyckad!

Hur mycket cola light kan man dricka per dag utan att gå upp i vikt? Vad skulle jag göra utan min cola light?

Jag växte upp med min bror och mamma.. Jag börja på dagis när jag var 1 år. Min mamma jobba från 06:30 till 17.00. Min bror som då var 10 år, hämta och lämna på dagis.. Så här i efterhand hade nog min mamma någon sorts ätstörning under min uppväxt också.. Hon köpte hem skit mat och till skillnad mot hur jag gör så gav hon det till oss också, mina barn äter normalt och när de sover äter jag skiten..

Så långt bak jag kan minnas så åt jag massa onyttigt som bullar, chips, godis och saft.. Mat var allt för mig när jag var liten! Och de värsta av allt, jag (vi) små käka hela tiden.. När jag var runt 6 år kände jag mig onormal. Jag var större än de andra i min ålder och jag åt mycket.. Var jag glad, ledsen eller arg åt jag.. Jag börja även att smygäta då jag inte ville att mamma skulle bli arg, maten skulle ju räcka ett tag! Jag minns att jag undvek att sova hos kompisar då jag kände att jag inte fick äta så som jag ville, för tänk om de inte fanns *lördagsmys* När jag börja i skolan blev jag orolig när vi skulle åka på klassresa för då hade jag inte någon koll på när och vad det blev för mat! När vi gick i 7an köpte alla en massa godis med sig på klass resorna så då köpte en massa som åts upp på kvällen med dom andra, jag hade såklart köpt jätte mycket som jag åt upp i smyg på morgonen efter. Alla åt så lite och jag så mycket.. Det var när jag blev 10-11 som jag såg att de andra åt så lite, det var då jag börja smyga. Jag skulle aldrig komma på tanken att kräkas och svälta kunde jag inte! Jag kände mig oftast ensam och var mest med min mamma på helger.. När jag var 12 år skynda jag mig hem för att göra bak smet. Jag åt upp allt, diska och städa för att ingen skulle se, 2 timmar efter var det middag.. Jag kände mig ful och äcklig och grät ofta i min ensamhet! Jag var osäker och blyg. Alla tjejer i klassen var så söta och hade alla killar efter sig.. När jag var 13 vände det. De året rasa jag i vikt och börja umgås med mina två vänner på ett annat sätt, vi hade roligt och kul! Förhållandet till mat var nog lite detsamma men att jag åt mer normalt. Killar börja titta efter mig. Jag hade de dom andra tjejerna inte hade, rumpa och bröst.. När jag var 16 träffade jag en kille som blev mitt riktiga första förhållande, han var lite äldre och jag flytta hem till honom! Då kunde jag laga den maten jag ville och behålla vikten. Men på kvällarna blev det oftast snudd in på hets i onyttigheter.. När jag var 18 kände jag mig som snyggast, jag hade helt plösligt blivit en pangbrud! Alla killar var som galna när jag var ute.. Bekräftelsen gjorde mig lycklig. Jag var singel och älska livet! Tänk nu var det mig alla kolla på, mina tjej kompisar var länge inget hot. Jag var normalviktig. Jag åt lagom/mindre lagom på dagarna och oftast lite mer på kvällarna , vissa kvällar inget. Jag kände mig hyfsad normal som kunde stå emot när jag ville.

Är så besviken! I morse vissa vågen 100 g - . Jag som inte hetsa något igår. Varför så lite - ?? FAN!

En sak som jag tror att vi med ätstörningar har gemensamt, är att vi är väldigt ordentliga. Vi gillar kontroll, ordning och när det är rent runt omkring oss . Hetsätningen tar fram en slarvig och stökig sida hos oss som vi inte alls gillar. Vi, som i vanliga fall putsar och grejar och dammar, kastar plötsligt godispapper på golvet, vi struntar i att diska och vi slänger alla kläder i en hög på golvet när vi ska lägga oss. Det är som att vi har två sidor av oss som ligger i krig. En sida som vi skäms över (den stökiga och okontrollerade), men som ändå dyker upp till ytan ibland. Och skapar ångest och panik hos oss.

Så fort jag tar i mat så skiter det sig! Tar jag något hemma och ska äta så skriker någon av barnen och vill ha hjälp med något. Är barnen på förskolan och lillen ligger och sover så vaknar han, de ringer på dörren eller på telefonen.. Jag tappar den lilla mat lusten jag har och struntar i mackan..

Idag åkte vi till öppna förskolan igen, det gick ju så bra igår. Hela går kvällen och morgonen hade jag bestämt mig för att ta en macka.. Jag och en tjej satt och drack kaffe och prata. Precis när jag tog min första tugga på min macka så vänder hon sig om och börjar prata med en annan mamma.. Jag hatar mat!!! Det skiter sig alltid med mat!

Ibland känns det som att det är lite finare att ha anorexia. De med anorexia har kontroll och duktiga. Vi med bulimi vi kan inte kontrollera oss och vi är slafsiga.. Det känns som att vi med bulimi ska skämmas.. Jag skäms! Först tänkte jag inte starta denna blogg för jag skäms! Jag är en kvinna, en mamma som inte kan kontrollera sig! Hur fan lyckas alla andra?? Jag vill också kunna äta en av någonting och känna mig nöjd. Allt eller inget!!

*Fikan* gick bra! Jag och tjejerna träffades inte på stan utan vi gick till en öppna förskola. Där lekte våra barn.. Det fanns fika och de fika. Jag tog några paprikaskivor och gurkbitar till kaffet.. Eftersom jag har bantat (och många där gör det) sen graviditeten så är det ingen som lägger märke till vad jag äter. Jag är heller inte pinnsmal så ingen lägger märke till hur jag mår..

Jag har fått lite kommentarer (och de tackar jag för:)) och till skillnad från andra med ätstörningar så lägger jag mig inte i barnens kost på ett negativt sätt.. Jag tror inte att jag tänker som en riktigt sjuk människa.. Mina barn äter bra och i stort sätt vad det vill, lördags godis på lördagar. Så jag tror inte de tar skada av mig! De är iof ganska små än så länge. En sak som jag dock märkt är att dom brukar säga att dom är hungriga när de är rastlösa. Och då vet jag att de är mätta så då är det bara att hitta på nåt tills nästa mål..

Här hemma pratar vi inte om vikt, det är jag noga med! Jag försöker verkligen att skydda de mot allt detta..

PS: Jag köpte med mig hem en cola light idag.. Jag älskar cola light MEN ibland kan det göra att jag börjar hetsa :( vi får se hur denna kväll slutar.

Ibland tycker jag inte att jag är sjuk. Jag menar det är ingen läkare som sagt du är sjuk Emma. Ibland undrar jag om jag verkligen har bulimi. Jag har läst att dom som har bulimi kräks. Men de gör inte jag! Jag använder laxeringsmedel.. Tjejer trycker i sig mat endast ensamna när ingen ser. Jag kan (ibland) till och med sitta med min man i soffan och trycka i mig godis och chips.. Han tror att jag har en unnar kväll och att vi bara har lördags mys.. Jag piper iväg på toan som ingenting!

Ibland känns det inte som att jag är sjuk!

Har som sagt alltid haft problem med maten, så länge jag minns faktiskt! Men det kommer jag skriva om i ett annat inlägg!

I januari i år föddes vår son. Under graviditeten gick jag upp 30 kg. Jag åt de jag ville och levde *gott*! Så fort han föddes bestämde jag mig för att det fick vara nog.. Jag fick snabbt ner 20 kg av att äta GI.. När jag hade 10 kg kvar börja jag med en soppdiet, för nu ville jag att det skulle gå snabbt. Jag ville komma i mina gamla kläder och känna mig snygg! Jag gick på dieten en månad. Sen kom de datumet jag fick äta vad jag ville.. Det blev ett totalt kaos! Dagen börja med rost mackor och yogurt! Sen fortsatte det med allt möjligt onyttigt! Sån mat som jag inte hade ätit sen jag var gravid. För nu fick jag unna mig en dag.. En dag blev två dagar och två blev tre.. Jag kunde inte sluta äta ”god” mat! Efter en veckas ätande sa min man (snällt) ”har du slutat med GI nu?” Det fick mig att känna mig misslyckad! Här har jag gått ner de flesta kilona och nu sabbar jag allt.. Jag börja svälta mig! Men på kvällen tröck jag i mig mat.. Första kvällen fick jag en sån ångest att jag inte visste vad jag skulle ta vägen. Jag somna med en stenhård mage! Samma sak hände dag två. Jag försökte kräkas men jag har så svårt för de så dagen efter gick jag till apoteket och köpa laxeringsmedel. Hade en sån sjuk ångest att jag svälte mig några dagar.. Jag börja bli stolt och mådde bra när jag inte åt något på dagarna men sen när kvällen kom så kom ångesten fram. Samma vissa varje gång. Jag bestämde mig för att äta en liten bit något och sen gick jag i gång och åt en massa. Jag var så lycklig och glad när jag åt men direkt innan och efter kom ångesten tillbaka, tårarna rann och magen var sten hård.

På den vägen är det! Svälter 2 dagar hetsar en kväll, svälter 1 dag hettar 3 dagar och så vidare..

Är en tjej på 26 år! Jag har 3 barn och en man. Vi bor i ett stort hus och lever ett liv så som de flesta vill leva. Men jag har en mörk hemlighet! Jag har haft problem med mat i hela mitt liv. Nu 2011 sprack min lilla glasbubbla och bulimin tog över.. Det är bara jag som vet och ingen annan.. Jag startar denna blogg för att jag ska kunna skriva av mig och få ut alla mina känslor, lite som terapi! En del i mig säger ”sök hjälp innan det blir för sent” och en annan del säger ”detta klarar du dig ur själv, var stark” På ytan är jag stark men när jag blir ensam och det blir natt brister det.
Kanske vågar jag berätta någon gång men inte just nu! Jag har så högra krav på mig.  Jag ska vara en bra mamma och en bra fru. Det ska hämtas och lämnas på förskolan, städa, diska och tvätta. Och ta hand om vår lilla son om dagarna.. Dom tycker jag är så perfekt! De ska bara veta, så är det inte..

Bloggen om kampen till ett normalt liv!